Varnare

Ett klientel som jag ofta möter i mitt arbete, är hästar med varnande egenskaper. Dessa individer beskrivs ofta som att de har mycket flykt i sig. Ofta beskrivs de som rädda, och inte sällan upplevs de farliga, då de till synes kan kasta sig åt sidan eller vända för "ingenting".

 

Att en häst kastar sig eller vill fly, kan naturligtvis också bero på andra faktorer såsom smärta eller tidigare traumatiska upplevelser. Då behöver hästen hjälp med detta också. Men just det här inlägget kommer att handla om varnare.

 

I flocken är rollerna noggrant uppdelade mellan individerna. Vissa har som främsta egenskap att försvara flocken vid fara (försvarare och framförallt anfallare tillhör också hästar som lätt misstolkas), andra har mer omhändertagande egenskaper etc.

 

Spejare och varnare har liknande egenskaper. Båda roller har som syfte att tidigt upptäcka faror - en livsviktig egenskap hos ett bytesdjur. Men varnarens uppgift är även att i behov sätta hela flocken i rörelse. Medan spejaren främst upptäcker faror (dessa hästar benämns ofta som "tittiga"), så är varnaren i lite större omfattning reflexstyrd. Därav de ibland blixtsnabba reaktionerna. En varnare är helt enkelt väldigt skicklig på sin roll, något som speciellt i det vilda kunde vara helt livsavgörande för hästflocken.

 

Att bestraffa en varnare, skulle aldrig bli logiskt för individen. Hästen har bara gjort det som han eller hon är allra bäst på. Istället skulle en bestraffning leda till en mer kvarstående spänning, och hästen skulle nu koppla ihop den misstänkta faran med att någonting verkligen var obehagligt.

 

Ofta får man i sådana här lägen höra att man inte får visa att man är rädd, för då kan hästen ta över. Det är viktigt att komma ihåg, att hästens primära behov inte handlar om konkurrens, utan om överlevnad. Hästen har inget behov av att på något sätt "vinna" över en människa. Istället handlar det om att kunna känna sig trygg.

 

När jag umgås med, eller rider, en häst som reagerar på en misstänkt fara - brukar jag tänka att jag inte är rädd för faran i sig. Ofta är det kanske bara en sten som ser annorlunda ut, en joggare eller en brevlåda. Det ger en avslappning i min kropp, som hjälper hästen att förstå att jag inte har reagerat på faran.

 

Det kan vara svårt att andas helt avslappnat när man precis har varit nära att ramla av eller blivit rädd, men det finns en del andningstekniker som man kan använda.

En går ut på att man tänker att när man andas in, så strömmar luften in genom fotsulorna och upp genom hela kroppen. Man föreställer sig hur luften får böja sig lite när den går genom knäna. När man andas ut, strömmar luften ner genom hela kroppen och ut genom fotsulorna. Det här kan också vara effektivt att göra en liten stund om man känner sig stressad.

Att sjunga eller le är också bra alternativ.

 

Genom att behålla lugn och avslappning så gott du kan, och i alla fall inte gå in i affekt, visar du hästen att ni kan ha en tillitsfull relation även i svårare lägen. 

 

Lycka till!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 nov 2019