Det här inlägget kommer att handla om hur vi talar med, eller snarare om, våra hästar
Föl hinner ibland knappt födas innan de bedöms ur alla vinklar och vrår. Förhoppningsvis hamnar djuret i en kärleksfull miljö där det kan växa upp och respekteras som den individ han eller hon är. Men ofta får hästar höra vem de är, och inte är, så fort de har landat i halmen.
Det är lätt att slänga ur sig något, både om djur och om människor. När jag har haft större stall har det varit självklart för mig att inte acceptera någon form av kränkande kommentarer och mobbning människor emellan. Förhoppningsvis är det så för de flesta. Men när man talar om djuren låter det ofta annorlunda.
En del tänker att djuren ändå inte förstår vad vi människor säger. Frågan är vad som då överhuvudtaget är meningen med att tala om för hästen att den är ful, klumpig eller har för korta ben.
De kommer garanterat inte bli smidigare, mer graciösa eller känna sig stoltare av kommentarer/energier som signalerar att de är motsatsen.
Eftersom hästar inte själva har förmåga att ljuga, lever de i en total sanning. Allt som kommer in, tolkar de som sant. Något annat finns inte i deras natur. Detta gör dem på sätt och vis väldigt sårbara för oss människor.
Vi har väl alla någon gång varit i en situation där vi upplevt sneda blickar från omgivningen. Det kan vara i kön i affären eller var som helst. Utan ord eller fysisk kontakt, är det ändå lätt att känna vad personen ifråga utstrålar.
Vad som händer när vi börjar tala om hästarna istället för med dem, eller uttrycker våra negativa tankar till dem, är att kontakten på något plan brister. Det finns ingen individ som är intresserad av att regelbundet höra hur ful, dålig eller överviktig man är.
Det sägs att i ett tillstånd av total empati, blir alla individer man har framför sig vackra. Försök att hitta den känslan så ofta som möjligt. Det kommer att göra skillnad <3 .
